FoodFacts Knowledge Base : SvDH-LI Branschgemensam metodik för att beräkna klimatavtryck för livsmedelsprodukter: En guide till de nya riktlinjerna

Hur vet vi egentligen hur stor klimatpåverkan vår mat har? För att göra det enklare för både företag och konsumenter att göra klimatsmarta val har forskningsinstitutet RISE, på uppdrag av Livsmedelsföretagen och Svensk Dagligvaruhandel, tagit fram en ny branschgemensam metodik. Syftet är att skapa en gemensam standard som tar bort gissningsleken och gör klimatavtryck för livsmedel jämförbara på riktigt.

Här är en djupdykning i hur den nya metodiken fungerar, vad som skiljer den från andra LCA-metoder (livscykelanalyser) och vilka de mest överraskande inslagen är.

Tre nivåer av klimatavtryck

För att tydliggöra vilken typ av data som används delar metodiken in beräkningarna i tre olika nivåer:

Specifikt klimatavtryck: Kräver att majoriteten av datan är företagsspecifik, att produktspecifika regler (PCR) följs och att resultatet granskas av en oberoende tredje part.
Representativt klimatavtryck: Tillåter generisk data för ingredienser, men kräver företagsspecifik data för förädling, transporter och förpackning.
Generiskt klimattal: En enklare nivå där sekundär, generisk data får användas för alla steg i värdekedjan.

Denna branschgemensamma metodik är specifikt framtagen som en vägledande standard för just representativa och generiska klimatavtryck. Om man vill ta fram och kommunicera ett specifikt klimatavtryck räcker inte denna metodik, utan då ställs mycket hårdare krav på tredjepartsgranskning och att man följer standarden ISO 14067 samt exakta produktkategoriregler (PCR) för just den specifika produkten.

Vad gör denna metod extra strikt?

Alla resultat beräknas med en standardiserad funktionell enhet: 1 kg livsmedel (som det säljs till kund), inklusive primärförpackningen. Systemgränserna måste inkludera allt från primärproduktion (som ofta står för 50–95 % av det totala avtrycket) till förädling, förpackning och transporter: “Från vagga fram till gårds- eller industrigrind”.

Många äldre klimatberäkningar präglas av bristande standardisering och stort utrymme för egna metodval som gör det lätt för företag att välja beräkningsmetoder som gynnar sina egna produkter. Denna metodik utmärker sig genom att låsa in flera kritiska val:

Strikta allokeringsregler: En stor utmaning i livscykelanalyser är hur man fördelar utsläpp mellan en huvudprodukt och en biprodukt (exempelvis kött och läder, eller vetemjöl och kli). Eftersom EU:s produktspecifika regler (PEFCR) inte täcker alla produkter eller har löpt ut, dikterar denna metodik exakt när fysisk, mass respektive ekonomisk allokering ska användas.
Modern klimatvetenskap: Metodiken kräver att användare karakteriserar växthusgaser med den senaste metoden från FN:s klimatpanel, IPCC 2021 GWP100 (äldre versioner får användas, men då ska metoden anges).

Så fördelas utsläppen för mjölk och kött

Ett av de områden där metodiken är som mest detaljerad gäller animaliska produkter, där utsläppen från gården ofta utgör 80–95 % av det totala avtrycket:

Mjölkgårdar: Här måste fysisk allokering användas för att fördela klimatpåverkan mellan mjölk, kött och de livdjur som gården producerar.
Mejerier: När mjölken förädlas till exempelvis ost eller smör sker fysisk allokering baserat på mjölkens beståndsdelar (“milk solids”), det vill säga fett, protein och laktos.
Slakterier: När ett djur slaktas ska ekonomisk allokering användas för att fördela utsläppen mellan kött, inälvor, hudar och avfall. Delar som går till avfall får automatiskt ett ekonomiskt värde på noll.
Gris och lamm: Utsläpp från grisproduktion fördelas med ekonomisk allokering mellan smågrisar och suggor. För lamm och getgårdar krävs däremot fysisk allokering baserat på energiinnehållet i köttet, mjölken och ullen.

Hårda krav på soja och palmolja

Ett av de tydligaste kraven i riktlinjerna rör så kallade “riskgrödor” som soja och palmolja. Om ett företag vill undvika det tunga klimattillägget för förändrad markanvändning (LUC, Land Use Change, exempelvis skövling av regnskog) ställs höga krav.

Metodiken slår fast att certifikat som bygger på “massbalans” (mass balance) eller “book & claim” inte är tillräckliga. För att slippa straffavgiften i beräkningen måste företaget ha en certifiering som bevisar att värdekedjan är helt segregerad och spårbar till ett odlingsområde där ingen avskogning skett de senaste 20 åren.

Att välja rätt emissionsfaktorer

Vid beräkningen får man inte längre gissa sig fram till eller handplocka vilka utsläppssiffror man vill använda. Metodiken dikterar en tydlig hierarki:

Databas-hierarki: I första hand ska primärdata användas. För generiska (sekundär-) data rekommenderas stora databaser som Agri-footprint®, World Food LCA Database (WFLDB) och Ecoinvent. Den franska databasen Agribalyse nämns också, men representerar franska förhållanden.
Energi och el: Energianvändning måste modelleras utifrån specifika emissionsfaktorer. För svensk elmix finns fastställda värden (exempelvis residualmix eller ursprungsgaranterad el).

Hårda krav på datans ålder

En annan viktig del av de nya riktlinjerna handlar om hur gammal informationen får vara. För att undvika att företag förlitar sig på utdaterade och irrelevanta utsläppssiffror, slår metodiken fast att klimatavtrycket aldrig får baseras på data som är äldre än 10 år (men det finns undantag).

För att få kommunicera ett “Representativt klimatavtryck” ställs ännu högre krav: datan måste spegla antingen det nuvarande eller det senast avslutade årets produktion, och hela avtrycket måste uppdateras minst vart tredje år. För att jämna ut extrema väderförhållanden som kan påverka skördarna från år till år, krävs det dessutom att data för just odling av jordbruksgrödor baseras på ett medelvärde över tre år. Om man använder generiska klimattal ska dessa alltid utgöras av den tidsmässigt nyaste datan som finns tillgänglig.

RISE Klimatdatabas

RISE Klimatdatabas används oftas i Sverige av företag och offentlig sektor men den är problematisk att använda under de nya riktlinjerna:
Eftersom databasen ej transparent redovisar datans karaktär, såsom dess ålder, karakteriseringsmetod, LUC-metod eller allokeringsmetod anses datan inte var harmoniserad och kan därför inte användas enligt metodiken.

Tre oväntade inslag i den nya metodiken

Bort med falsk precision: För att undvika att klimatavtryck framstår som mer exakta än de är, får företag bara kommunicera resultaten externt med maximalt två värdesiffror (till exempel 2,5 kg CO2e/kg).
Inget avdrag för kolbindning i mark: Trots att “carbon farming” är en stor trend inom jordbruket, förbjuder metodiken att man räknar in kolbindning i marken (Land Use, LU) som ett minus i slutresultatet. Anledningen är att det saknas vetenskaplig konsensus kring hur detta ska beräknas och hur permanent inbindningen faktiskt är. Utsläpp från avskogning (LUC) måste däremot alltid inkluderas.
Överätande är ett klimatproblem: Texten lyfter konceptet “metaboliskt svinn”. Det innebär att det faktum att vi äter mer mat än våra kroppar behöver för att må bra, i sig är en bidragande faktor till onödiga klimatutsläpp.

Vill du veta mer? Den fullständiga rapporten som PDF: Branschgemensam metodik för att beräkna klimatavtryck för livsmedelsprodukter