Bildkälla: GHGP Inom klimatrapportering används begreppen Scope 1, 2 och 3 för att kategorisera utsläpp. För de flesta livsmedelsföretag kommer den största klimatpåverkan från produkterna. Låt oss därför titta lite närmare på vad varje Scope innebär, varför den största påverkan för livsmedelsföretag ofta finns i Scope 3 och varför det är viktigt att mäta just där. Scope 3 omfattar dessutom hela värdekedjan och är uppdelat i 15 olika underkategorier. För många livsmedelsföretag är den största hotspoten kategori 3.1 – Purchased Goods and Services, som inkluderar utsläpp kopplade till inköpta råvaror, ingredienser och andra insatsvaror som används i produkterna.
Varifrån kommer begreppen Scope 1, 2 och 3?
Scope 1, 2 och 3 kommer från Greenhouse Gas Protocol (GHGP), som är världens mest använda företagsstandard för att mäta och rapportera växthusgasutsläpp. Protokollet utvecklades i slutet av 1990-talet genom ett samarbete mellan World Resources Institute (WRI) och World Business Council for Sustainable Development (WBCSD), med syftet att skapa ett gemensamt och transparent ramverk för hur organisationer ska kunna mäta sin klimatpåverkan.
Vad är Scope 1 och 2?
Scope 1: Direkta utsläpp från den egna verksamheten
Scope 1 omfattar utsläpp från källor som företaget äger eller kontrollerar direkt. För livsmedelsproducenter handlar det ofta om förbränning av bränslen i egna pannor, ugnar och produktionslinjer, gasdrivna processer samt bränsleförbrukning i egna transportfordon. Även köldmedieläckage från kyl- och fryssystem är en viktig källa, särskilt för producenter av kylda och frysta produkter.
Scope 2: Utsläpp från inköpt energi
Scope 2 inkluderar utsläpp från den el, värme eller kyla som köps in och används i verksamheten. För livsmedelsföretag är detta ofta kopplat till energikrävande processer som uppvärmning, pastörisering, frysning och lagring. Även om utsläppen sker hos energileverantören, är de ett direkt resultat av företagets energianvändning och kan påverkas genom energieffektivisering och val av energikälla.
Scope 3: Utsläpp från värdekedjan, särskilt råvaror och produkter
Scope 3 är nästan alltid den största utsläppskällan i livsmedelsbranschen, ofta över 80–90 % av totalen. Här ingår utsläpp från jordbruket som producerar råvarorna, tillverkning av ingredienser, förpackningar, transporter samt hur produkterna lagras, används och ibland slängs.
Här finns riskerna och möjligheterna: I Scope 3 finns de största riskerna men också de största möjligheterna att minska klimatpåverkan genom förändringar i recept, leverantörsval, råvaror och produktportföljer. Utan detaljerad Scope 3-data saknar man i praktiken insyn i majoriteten av sin klimatpåverkan. Man riskerar då som företag att fokusera på åtgärder med begränsad effekt, medan de största utsläppskällorna, själva produkterna, förblir oförändrade.
Identifiera utsläppshotspots: När företag börjar analysera utsläpp i hela värdekedjan framträder ofta en annan bild än den man ser i den egna verksamheten. Klimatpåverkan drivs i många fall främst av vilka råvaror som används och hur de produceras. Genom att kartlägga Scope 3 går det att tydligt prioritera insatser där de gör störst skillnad, till exempel i specifika ingredienser, leverantörsled eller produktkategorier.
Fördjupat samarbete med leverantörer: Att arbeta med Scope 3 skapar också bättre förutsättningar för en mer öppen dialog och ett djupare samarbete med leverantörer. När klimatpåverkan blir mätbar blir det lättare att tillsammans identifiera förbättringar, till exempel genom att välja andra råvaror, produktionsmetoder eller material. Den positiva effekten blir klimatberäkningar med högre tillförlitlighet och datakvalitet och i slutändan minskade utsläpp.
Hur tar du nästa steg?
Det största hindret för att börja mäta klimatpåverkan är oftast dess komplexitet. Det kan krävas stora resurser, avancerade system och djup hållbarhetskompetens för att komma igång. Men i praktiken behöver det inte alls vara så komplicerat. Egentligen räcker Excel för att komma igång.
I dag finns det nya, mer automatiserade tillvägagångssätt att få tillgång till klimatdata på produktnivå. Med hjälp av digitala verktyg och datamodeller kan företag nu få fram uppskattningar av klimatavtryck för livsmedelsprodukter utan omfattande manuellt arbete och datainsamling. Data kan ofta hämtas direkt från befintliga produktdatabaser eller interna system, vilket gör att analyser kan genomföras snabbare och mer skalbart än tidigare.
För livsmedelsproducenter är klimatfrågan inte längre en framtidsfråga – den är här och nu. Och i en värdekedja där en stor del av påverkan ofta ligger utanför den egna fabriken, till exempel i jordbruk, råvaror, förpackningar och transporter, blir produktnivådata en viktig nyckel för att förstå och minska den faktiska klimatpåverkan.
Vilket tillvägagångssätt är bäst för att mäta klimatavtryck? Läs vidare i vårt blogginlägg där vi jämför de tre vanligaste metoderna för att mäta och för- och nackdelar med varje metod här.